- fulhet och icke-grå

Lasse Lindh är verkligen min favorit för tillfället. Jag bara precis älskar hans texter. Hade Lasse funnits som artist på den tiden då jag var tonåring, ja, då hade jag helt klart haft en "crush on him". Ni vet en sån där fullkomlig förälskelse i en artist som man bara kan ha då man är tonåring. En hemlig förälskelse på avstånd, som man vet aldrig kan bli en verklighet, men det känns så underbart att bara få tråna och drömma om att det skulle kunna bli sanning, att man en dag ska få träffa sin stora idol och förhoppningsvis få en himlastormande kram och kyss!
I denna låt "Ingen vind kan blåsa omkull oss nu" har i inledningen en så bra textsnutt som jag känner mig så hemma i. Det lyder som så här: "de kan kalla oss för fula, men aldrig för grå". Det stämmer så bra på mig, för någon skönhet har jag aldrig varit beskylld för att vara, men grå, det är jag definitivt inte! :-) Jag har en alldeles för färgstark personlighet, långt ifrån grå, och märks därför i de sociala sammanhang jag hamnar i eller då jag anländer sammankomster och möten med andra personer. Allt detta utan att vara det minsta snygg, (jag har till och med ansetts vara ful av vissa personer) utan jag märks för att jag är den person jag är! Någonstans inbillar jag mig att en trevlig personlighet vinner i längden och att den vackra ytan krackelerar om det visar sig att den härbärgerar en trist, egocentrisk och ointressant person utan egna tankar, en person som säger "ja och amen" utan att tänka, någon som tycker det är bättre att smälta in än att sticka ut med egna åsikter.
Jag lever efter förhoppningen om att vi med tiden i samhället ska tona ner vikten av yttre skönhet och börja titta på människor i vår omgivning för vem de är inte för hur de ser ut, vilken titel eller yrke de har eller hur mycket de tjänar eller innehar i förmögenhet... Att vi ska sluta klanka ner på dem som inte väljer att följa skönhetsideal och karriärshets, utan väljer att följa sin egen inre röst om vad som är bäst för dem själv. Att svaga människor, som tror att de är starka och coola, ska sluta skaffa sig pluspoäng genom att klanka ner på andra eller peka finger åt dem som inte har valt att förledas in i skönhetshysteri eller materialistisk mani. Att det samhället som värderar en dyr och snygg bil högre än vänlig och medmänsklig omtanke om andra och världen, ska komma att försvinna. Där vi slutar glorifiera "de som har lyckats" bara för att de har en hög materialistisk standard, uppnått hög sk status i samhället, utan vi kommer att istället värdera personer som har valt att hoppa av köpfesten bara för att de inte längre anser sig behöva imponera på vänner och grannar. Ibland har jag svårt att förstå varför en person som exempelvis flyttar från den lilla byn och nu innehar en "tung" titel inom rätt företag i rätt stad, gärna utomlands, är mer lyckad än den person som stannade kvar i byn och arbetar som förskolelärare? Vem målar upp bilden av vad "den lyckade människan" består av? Är det media eller är det en gängse bild i vårt samhälle?
Att människor och i förlängningen samhället skulle skifta sin bild på den lyckade människan, innehavare av både skönhet och materiella statusprylar, låter kanske som en utopi, men jag är positiv till min läggning och vill ogärna sluta hoppas på det goda, att vi människor är beredda att tänka om! Att vi en dag värderar människor utifrån inre meriter och personlighet, inte det yttre och statusattribut ska avgöra om vi är lyckade eller inte.
Mänskligheten är god, vill väl och kan förändras, värderingar måste kunna omvärderas allt efter som att vår omgivning utvecklas och tiden skiftar! Hade det inte varit så hade vi, när vi gjort ett snedsteg, fortfarande suttit fastkedjade vid skampålar på bytorgen!