- kvinnlig samtalsform

Min lintott och jag hade en söndag bestämt oss för att ha en mysig söndagskväll tillsammans med film och popcorn. Vilket vi även fullföljde och det är från denna kväll denna episod är hämtad. Vi hade för en gång skull delat upp popcornen i varsin skål för att slippa bråka om skålen skulle stå närmast henne eller mig! :-)
Min linott glufsar glatt i sig alla sina popcorn medan jag tar det lite lugnare och har därför kvar en del då hon har tömt sin skål. Efter att hon har suttit med en tom skål en liten stund frågar hon mig om det är gott med popcorn...?! "Ja", svarar jag lite undrande, eftersom det är gott med popcorn. Låter mig inte helt distraheras av hennes konstiga fråga utan fortsätter att titta på filmen. Det går en liten stund men hennes fråga gnager sig kvar i mitt bakhuvud och jag tänker att det var ju något konstig att fråga när hon själv har satt i sig popcorn. Och det är först då en stund senare, som jag själv inser vad det var hon hade frågat egentligen. Jag vänder mig till henne och frågar: "Vill du ha lite av min popcorn? Var det det du ville säga med din undran om popcorn är gott?" Jo, nog var det så, kröp det fram då! Amen, hallå... Jag kan inte se att frågorna "Är popcorn gott?" och "Får jag popcorn av dig" är synonyma! Hon tyckte att det var självklart att det framgick mellan raderna. (Ja, hon sa faktiskt det där med "mellan raderna" och berättade att hon just lärt sig det från en bok som hon läst.)
Det hör till saken att detta är inte första gången som hon har ställt missvisande frågor till mig. Ett annat exempel är då hon sa till mig att det är gott med glass då vi gick förbi en kiosk. Först långt senare då vi hade passerat kiosken insåg jag att hon hade menat att hon ville ha en glass. Precis som den gången med glassen som nu med popcornen, säger jag till henne att hon måste lära sig att säga vad det är hon egentligen vill ha eller önskar. Jag fattar inte alltid såna "mellan-raderna-frågor". Och det ger mig så dåligt samvete när jag först långt senare inser vad hon har frågat om egentligen. Undrar hur många gånger jag har varit mindre sensibel och överhuvudtaget inte uppfattat hennes "mellan-raderna-frågeställning". Hua!
Jag pratade med en god väninna som kan en hel del om det där med kommunikation människor emellan. Hon säger att det där sättet att använda sig av en "mellan-raderna-frågeställning" är främst en kvinnlig samtalsform och syftet är att kommunicera med motpartens empatiska sida och på så sätt få den personen att vilja uppfylla det som frågeställaren egentligen önskar. Men gud, så komplicerat! Varför kan man inte bara ställa en rak fråga och få ett rakt svar tillbaka. Som jag brukar säga till min dotter, "Vill du ha något så får du be om det på ett rakt och tydligt sätt. Du kan inte förvänta dig att personer i din omgivning ska kunna lista sig till vad du vill ha eller önskar, genom att bara titta på dig!". Tänk så konstigt att jag som föredrar rak och tydlig kommunikation utan en massa omskrivningar och inget "bomullfierande" av det som ska sägas, får själv en dotter som blir min motsats på den punkten. Ett klart bevis att både arv och miljö spelar en roll för hur vår avkomma ska komma att bli till sättet. :-)