- ingen bra morgon

Nej, fy! Det var absolut ingen bra morgon, ingen bra start alls på denna dag! Det blev en fullkomlig krasch mellan mig och min dotter. En sån där dag som jag snuddar vid tanken att jag vill abdikera från min föräldraroll och bli fullkomligt icke-ansvars-tagande för mitt barn.
Ska kanske inledningsvis berätta att min kära och underbara dotter är otroligt prepubertal med allt vad det innebär med humörets berg-och-dalbane-beteende, ena dagen sprudlande "sunshine" och andra dagen "dragon" med eldsprutande prat. Uha! Inget kul varken för henne eller mig. Jag är sedan en sån mamma som anser att man måste få ta konsekvenserna för sina egna handlingar och beslut. Och prepubertalt beteende och konsekvenstänk kan krascha fullkomligt ibland. Som i morse...

Egentligen startade allt redan igår kväll då jag i tid påbörjade mitt vanliga "tjat" om att det var dags att borsta tänderna och krypa i sängen. Men fick jag någon respons från min dotter? Oh, no! Fortsatte mitt tjat med lite jämna mellanrum och som vi alla känner till så stannar ju inte tiden upp utan klockan den blev bara mer och mer. Först när jag meddelade att jag tänkte krypa i sängs eftersom jag skulle upp tidigt dagen efter, alltså idag, ja, då blev det även fart på min dotter. Men egentligen allt för sent för hennes del, men för att hon ibland ska förstå vad det ger för konsekvenser att inte komma i säng i tid, så måste detta gås igenom. Tyvärr!
Så blev det då dagens morgon och jag väckte hennes som vanligt strax före sju. Bad henne stiga upp och klä sig. Men hände något? Nop! Gjorde mig själv i ordning. Hade för ovanlighetens skull en tidig tid att passa, skulle med ett tåg strax efter åtta för att sitta hos en kund och jobba under dagen. Jag har ju annars förmånen av att inte behöva ha en stämpelklocka, arbetskamrat, arbetsuppgifter eller dryg chef som styr när jag måste anlända min arbetsplats. Detta har även gynnat min dotter under alla år, eftersom det är inte mina arbetstider som har styrt då vi har varit tvugna att ge oss av om morgnarna. Tillbaka till dagens morgon.... Jag fixade frukost till oss båda och kalllade åter igen på henne. För tro inte att hon hade kommit ur sängen! Oh, no!
Jag åt min frukost i lugn och ro och efter en lång stund kom mitt kära barn, fortfarande ej klädd, och intog sin frukost. Jag utförde de sista morgonrutinerna och meddelade det blonda urvädret att jag nu var tvungen att ge mig av, annars skulle jag missa mitt tåg. Men ojsan, vilket liv i luckan det blev då! Hon skrek och gormade om att jag skulle vänta på henne så vi kunde ha "sällis", som jag hade sagt redan igår kväll. Så nu var karusellen igång... Suck! Och hon var inte nådig i sitt skrikande och jag låtsade dom om det regnade och lät mig inte dras med i hennes beteende, även om det är svårt. Det krävs stor viljestyrka att inte bara släppa kontrollen och bli så djävla heligt förbannad. Men inte leder det någon vart det heller. Det slutade med att jag ignorerade hennes skrikande och bara sa "hej då" och gick och hörde hennes yl-gråtande bakom mig då jag stängde ytterdörren. Något senare kom hon springande ikapp mig med gråten i halsen och trulig uppsyn. Jag bad henne att ha denna morgon-händelse i åtanke framöver för att hon i framtiden ska gå och lägga sig i tid så att hon orkar stiga upp i tid på morgonen. Men inte bemöttes jag av någon glädje inte, utan bara fortsatt trulighet.
Det är när såna här händelser inträffar, som denna morgon ,då när min dotter blir så fasligt arg och bara skriker och gormar som jag känner mig fullkomligt maktlös och vill bara abdikera som förälder. Det är då jag tycker att jag inte orkar vara ensam förälder med allt ansvar till 100%, aldrig få avlastning, aldrig ha någon annan som tar över tjatande när jag inte längre orkar. Det är då jag vill skrika "avbryt" och hellre vill ta en annan scentagning, få ett avslut på det som händer just då, få bort allt bråk och ilsket beteende. Men som tur är kan jag och min dotter alltid försonas och då är allt glömt igen... tills en likartad händelse inträffar igen!