Att som förälder få samtal från barnets skolfröken (eller ska det i det jämlika samhället snarare heta lärare...?) känns aldrig bra. Och att jag, som har fått ett antal under åren som har gått sedan min dotter började skolan, tycker inte att det känns enklare eller bättre för det. Min dotter är ju en tjej med skinn på näsan, överdrivet envis, stort behov av självhävdelse (dvs tro inte att du kan sätta dig på mig och trycka ner mig i skorna inte...), orädd för konflikter, stort rättvisepatos etc och då kan ni kanske förstå att dessa egenskaper lätt kan leda till de mest tråkiga situationerna i grupperingar med idel barn. Barn är inte ju inte riktigt rustade ännu att kunna tackla svåra och bråkiga situationer, det krävs en viss mognad för att lösa konflikter på ett civiliserat sätt, en mognad som inte alla vuxna heller uppnår. Och mitt barn är inte bättre än andra barn. Men en väldigt god egenskap hos mitt barn, är att hon i alla fall aldrig sticker under stol med vilka dåliga handlingar hon har utfört. Däremot kan hon i trängda situationer bli så frustrerad så att det slutar med att hon lappar till sin antagonist! Och det är ju definitivt mindre bra! Att lösa en konflikt med nävarna brukar inte vara av godo. Man ska ju inte slåss, plus att det anses ännu "fulare" om en flicka slåss! Trots att vi lever i ett jämlikt samhälle så finns det vissa handlingar och beteenden som inte får suddas ut... bl.a att tjejer ska inte slåss, svära, ta sig en riktig bläcka eller ha sex med någon för stunden! Ja, ja...
Vad jag ville komma till, är att jag idag fick ett sånt där "tråk-jobbigt" samtal från min dotters fröken. Det gällde att min dotter inte hade hörsammat vad fröken hade bett henne att göra, dvs att inte klottra på ett löspapper som de skrev en engelsk diagnostisk test på. Min prepubertala dotter (det bör tilläggas att hon just nu innehar alla attribut för trulig tonåring) fick för sig att hon fattade nada av vissa av uppgifterna på pappret och beslöt sig därför att skriva dit det, även om hon hade svarat på uppgiften. Ologiskt, jag vet! Men är man så himla logisk när hormonerna i kroppen inbillar sig att de deltar i ett kombinerat 100-meters- och maratonlopp omvartannat?! Detta klottrande resulterade alla fall i att min dotter och fröken hade en kamp om att min lintott skulle sudda ut klottret från pappret, vilket hon fullkomligt vägrade, vilket i sin tur ledde till en tråkig situation mellan dem båda. Min dotters fröken ringde därför mig och undrade om inte jag borde söka hjälp för min dotter, med anledning av hennes humör... Detta var ju trots allt andra gången inom loppet av en vecka som min dotter hamnat i tråk-situation! Men hallå.... Excuse, me!
Visst har hon humör och visst är hon envis och trulig stundtals och hamnar lätt i tråkiga situationer, men från det till att behöva hjälp känns allt för långt för mig. Hör det inte alla tonåringar till att testa gränser och hävda sin rätt och ha attityden om att ingen ska komma och bestämma över dem! Så var i alla fall jag som tonåring så jag har full förståelse för min dotters beteende, däremot så brukade jag inte slå på andra, där skiljer vi oss år. Men å andra sidan så var jag nog allt 13-14 år innan jag började bli sådär tonårsbesvärlig som min dotter är nu redan vid elva. Och jag inbillar mig att som 13-14-åring är man något mer mogen än 11 och just därför också förstår att det inte löser något att utdela en rak höger.
Det verkar som att vi idag har mindre tolerans för dem som inte följer det mönster som vi förväntar oss att alla ska följa. När ett barn, som min dotter, bara är elva år uppför sig som en tonåring och samtidigt är orädd för vuxna och vågar argumentera, men även tar en konflikt med jämnåriga och ifrågasätter saker och ting, ja, då är det något dåligt. Jag kan då inte låta bli att vara en "dålig" förälder att uppmuntra min dotters egenskap och personlighet att våga vara den hon är, våga stå för vad hon tycker, våga ifrågasätta då andra gör orätta saker, men jag talar däremot med henne om att man kan hantera situationer på andra sätt och även uttrycka sig på ett sådant vis så att man slipper hamna i tråkiga situationer.
Vad jag ville komma till, är att jag idag fick ett sånt där "tråk-jobbigt" samtal från min dotters fröken. Det gällde att min dotter inte hade hörsammat vad fröken hade bett henne att göra, dvs att inte klottra på ett löspapper som de skrev en engelsk diagnostisk test på. Min prepubertala dotter (det bör tilläggas att hon just nu innehar alla attribut för trulig tonåring) fick för sig att hon fattade nada av vissa av uppgifterna på pappret och beslöt sig därför att skriva dit det, även om hon hade svarat på uppgiften. Ologiskt, jag vet! Men är man så himla logisk när hormonerna i kroppen inbillar sig att de deltar i ett kombinerat 100-meters- och maratonlopp omvartannat?! Detta klottrande resulterade alla fall i att min dotter och fröken hade en kamp om att min lintott skulle sudda ut klottret från pappret, vilket hon fullkomligt vägrade, vilket i sin tur ledde till en tråkig situation mellan dem båda. Min dotters fröken ringde därför mig och undrade om inte jag borde söka hjälp för min dotter, med anledning av hennes humör... Detta var ju trots allt andra gången inom loppet av en vecka som min dotter hamnat i tråk-situation! Men hallå.... Excuse, me!
Visst har hon humör och visst är hon envis och trulig stundtals och hamnar lätt i tråkiga situationer, men från det till att behöva hjälp känns allt för långt för mig. Hör det inte alla tonåringar till att testa gränser och hävda sin rätt och ha attityden om att ingen ska komma och bestämma över dem! Så var i alla fall jag som tonåring så jag har full förståelse för min dotters beteende, däremot så brukade jag inte slå på andra, där skiljer vi oss år. Men å andra sidan så var jag nog allt 13-14 år innan jag började bli sådär tonårsbesvärlig som min dotter är nu redan vid elva. Och jag inbillar mig att som 13-14-åring är man något mer mogen än 11 och just därför också förstår att det inte löser något att utdela en rak höger.
Det verkar som att vi idag har mindre tolerans för dem som inte följer det mönster som vi förväntar oss att alla ska följa. När ett barn, som min dotter, bara är elva år uppför sig som en tonåring och samtidigt är orädd för vuxna och vågar argumentera, men även tar en konflikt med jämnåriga och ifrågasätter saker och ting, ja, då är det något dåligt. Jag kan då inte låta bli att vara en "dålig" förälder att uppmuntra min dotters egenskap och personlighet att våga vara den hon är, våga stå för vad hon tycker, våga ifrågasätta då andra gör orätta saker, men jag talar däremot med henne om att man kan hantera situationer på andra sätt och även uttrycka sig på ett sådant vis så att man slipper hamna i tråkiga situationer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar